Den där tomma känslan av att att just ha läst ut en riktigt bra bok…
Jag har just för andra gången läst ut boken ”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. En fantastisk bok! Jag har som sagt läst den tidigare, men är detta till trots återigen slagen av hur vackert skriven den är. Boken skildrar två afghanska kvinnors livsöden från slutet av 50-talet och fram till ett par år in på 2000-talet, i ett land som härjats av flertalet krig, politiska oroligheter, torka, fattigdom och religiös fanatism. Det som jag finner gripande i boken är inte bara det sätt på vilket hat, lidande, äkta kärlek, djup vänskap, skuld, uppgivenhet, sorg och uppoffringar skildras, utan även hur den inger mig bilden av Afghanistan som ett en gång grönskande, öppet och framförallt levande land med större friheter än det negativa intryck jag idag framkallar av ett slutet, bakåtsträvande land präglat av självmordsbombare och terror. Samtidigt skildrar boken på ett informativt sätt landets politiska historia under de senaste decennierna. De två kvinnornas berättelser vävs samman genom detaljer och fragment som skapar sammanhang och perspektiv. Som sagt, en riktigt fin bok som jag verkligen kan rekommendera. Samma författare har skrivit ”Flyga drake”, som även filmatiserats. Även detta en vacker och hjärtgripande historia.
Och just när en bok man riktigt gillat lästs ut, infinner sig alltid en viss tomhet. Man vill liksom inte att det ska ta slut. Jag har alltid varit mer eller mindre av en bokmal. Undrar nu vad jag ska bläddra i härnäst?...
